En dikt som på ett fint sätt knyter ihop vetenskap och tro. Jag vet inte var den kommer ifrån, men min farfar brukade läsa den vid högtidliga tillfällen.

Varmed Han, Allenahärskaren
uti obeskrivlig prakt
sina jordebarn förtäljer
om sin gränslöst stora makt

Lagarna som stjärnan lyder
där hon genom rymden flyr
de ge uttryck för den vilja
som ett universum styr

Allt vad människan kan prestera
blott ett litet grus
mänsklighetens slut
knappt är evighetens tröskelljus

Och fast människan forskat och studerat
flitigt uti sekler år
för att allting lära känna
evigheten ej förstår

Tid som ingen ände har
rymd som ingen ände får
där i stum förundran
människobarnet bländat står

Tjusande och full av under
ter sig skapelsens mystär
allt i ljuva lugna stunder
säg vad slutlig tydning är