Ofta säger vi kristna ”I Jesu namn” i slutet av våra böner. Ibland flera gånger medan vi ber. Ofta säger vi det i samband med dop. Men varför säger vi det? Och vad menar vi med det? Borde vi ens säga så? Låt mig få dela några tankar kring det.

Det förekommer i många sammanhang att någon person eller företag eller myndighet eller stat utser en representant att företräda sina intressen och/eller utföra ett arbete för dennes räkning. Den personen får då ett bemyndigande att handla för den man representerar (”huvudmannens, för att använda juridiskt språk). Detta bemyndigande begränsas ofta så att det tydligt framgår vilka befogenheter representanten har och inte har för att företräda huvudmannen.

Uppdraget som representanten får av sin huvudman kan vara allt ifrån enkla till mycket omfattande och komplicerade uppgifter. Ett exempel på en enkel sådan uppgift är att hämta ut ett paket på ett utlämningsställe. Då måste man ha med sig både sin egen legitimation och sin huvudmans. Ett annat exempel är att hämta ut ett läkemedel på ett apotek. Då måste man ha en fullmakt. En God Man kan få företräda sin huvudman i alla juridiska frågor och teckna avtal för huvudmannens räkning. En VD kan få företräda ett företag och teckna juridiskt bindande avtal för företagets räkning. En ambassadör kan få ansvar att representera sitt land i det land som han/hon är ambassadör i.

I alla dessa fall är det helt korrekt att säga att representanten agerar i sin huvudmans namn.

Ett enkelt bibelstudium visar att uttrycket ”I Jesu namn”, i en eller annan variant, finns i 27 verser i bibeln, alla i nya testamentet, och de allra flesta i Apostlagärningarna (17 verser). Jag har klippt in samtliga dessa ställen nedan. Jag tycker att det i de allra flesta av dessa 27 verser är tydligt att det avser just ett sådant ställföreträdarskap. Dvs uttrycket ”I Jesu namn” används som ett sätt att beskriva att Jesus är huvudmannen för den handling som görs. Jag skulle kunna ge enskilda exempel, men läs själv nedan i stort sett vilken vers som helst och se om du inte håller med mig. Vi kristna är Jesu ställföreträdare på jorden, vi är hans utvalda tjänare. Vi är ambassadörer för Guds rike här på jorden. Vi är bemyndigade att utföra uppdrag åt Jesus här på jorden (Mat 28:18-20, Mark 16:15-18, Apg 1:8). Vi är Jesu tjänare, och utför uppdrag i Hans namn, som representanter, för Jesus. Det är vad som avses med ”i Jesu namn”.

Alla uppdrag som vi utför på Jesus befallning och med bemyndigande från Jesus gör vi i Jesu namn. Lever vi ett kristet liv så handlar vi i på Jesu befallning i vår vardag. Gör vi det så är vi kvalificerade att kalla oss kristna och är därmed både bemyndigade och befallda att representera Honom. Och då kan vi utföra handlingar i Jesu namn. Som identifikation, legitimation, bevis har vi Guds Heliga Ande med oss, i oss.

När vi då använder uttrycket ”I Jesu namn” i våra böner, så åberopar vi den auktoritet som vi har fått från Jesus när vi ber. Visst, det kan vi göra, men behöver vi det? Knappast. Snarare är våra hjärtans inställning, våra uppdrag i sig, den Heliga Anden i oss, det som bemyndigar oss att handla i Jesu namna. Att be i Jesu namn. De 27 verser som jag har hittat är aldrig i några böner som de heliga bad, utan åberopande av det bemyndigande och uppdrag som vi har fått.

I Apg 3:6 använder Petrus uttrycket när han befaller en förlamad man att resa sig upp, dvs när han befaller mannens kropp att bli frisk. Det var inte en bön utan en befallning. Den skulle han inte ha kunnat ge och få åtlydd om han inte var bemyndigad av Jesus. Han hade inte behövt använda uttrycket ”i Jesu namn” när han befallde, men det var helt ok att göra det.

I Apg 19:13-17 försöker några kringvandrande andeutdrivare, som inte var kristna, använda Jesu namn för att driva ut en ande genom en befallning där de använde uttrycket ”I Jesu namn”. Men det misslyckades totalt, för de var inte kristna, och därför inte bemyndigade av Jesus.

I Apg 9:36-41 befallde Petrus en kvinna som hette Tabita och som hade dött strax tidigare, att återkomma till livet. Han sa helt enkelt ”Tabita, stå upp!” Då öppnade hon sina ögon, och när hon fick se Petrus satte hon sig upp. Petrus använde inte uttrycket ”I Jesu namn”. Det hade han kunnat gjort, men det hade inte spelat någon roll. Han var som kristen bemyndigad att agera i Jesu namn oavsett han använde det uttrycket eller inte.

För att summera så ser jag inte att vi bör använda uttrycket ”I Jesu namn” i tid och otid när vi ber till Gud. Det viktiga är att vi lever ett kristet liv, utför Jesu befallningar, och är uppfylla av Jesu Ande. Det spelar då ingen roll om vi använder uttrycket eller inte. Men det är onödigt. Det blir bara lite störande om det används om och om igen. Tänk om Sveriges ambassadör i något land i alla sina tal skulle säga ”i Sveriges namn”, ”på Statsministerns uppdrag” eller liknande om och om igen. Javisst, han måste ju förklara att han är på Sveriges uppdrag så att alla vet det, men han behöver inte upprepa det om och om igen när han talar. På samma sätt måste vi se till att de vi talar med vet om att vi är kristna och agerar på Jesu uppdrag, men när de väl vet det så blir det bara fånigt och störande att upprepa ”i Jesu namn” om och om igen.

En liten fotnot angående dop. Jag har hört att det diskuteras om den som döper ska säga ”I Faderns, sonens och den Helige Andens namn” som Jesus uppmanar i Mat 28:19, eller ”I Jesu namn”, som det står i Apostlagärningarna på flera ställen (Apg 2:38, 8:16, 10:48, …). Jag menar att det spelar ingen roll. I ljuset av vad jag skrivit ovan är det inte viktigt att vi säger något av det – vi döper ju ändå på uppdrag av Jesus. Dessutom tror vi ju på en treenig Gud, vilket innebär att Gud är både en och tre samtidigt. Fadern, Sonen och den Helige Anden är i varandra, har samma vilja, och har alla genom vår Herre Jesus (=Sonen) bemyndigat oss kristna att vara Guds representanter på jorden. Gör vi något i Jesu namn, så gör vi det i Faderns, Sonens och den Helige Andens namn. Det blir samma sak.

Nåd och välsignelser från Gud Fadern och vår Herre Jesus Kristus till dig som läser detta!